Den 3 december förra året skrev jag här att vi stod i startgroparna för att komma i gång med förhandlingarna. Vi på förbundet skulle utvärdera konsekvenserna av arbetsgivarens ensidiga lönesättningar och sen var vi redo att växla yrkanden. Men allt blev fördröjt. När yrkandena sedan skulle växlas kom arbetsgivaren tomhänt. Ytterligare veckor löpte och när deras yrkanden slutligen presenterades var man dåligt förberedd. Våra frågor kunde inte besvaras. Vi tvingades återigen att avvakta.
Så nu, många månader försenade, drar förhandlingarna i gång på allvar. Arbetsgivaren har skaffat sig mandat att förhandla så att vi kan komma vidare. Men nu är frustrationen i våra egna led mycket stor. Utöver fördröjningen har den ensidiga lönesättningen skapat missnöje och splittring inom kåren. En usel hantering av de extra pengar som politikerna beslutade om för särskilda satsningar på just polislönerna – pengar som tillkom tack vare Polisförbundets ihärdiga opinionsarbete på alla nivåer i förbundet, har rivit upp stämningarna. Vi stängdes ute från arbetet med fördelningen som resulterade i att vissa fick mycket medan andra inte fick något, trots att de extra pengarna skulle gå till att uppvärdera polisyrket, inte bara till några funktioner.
Frustration visar ändå att våra yrkanden ligger rätt – förbundet är enat om att de tidigare misstagen måste repareras. De som blev utan förra gången ska inte bli det nu. Och de grupper som stod utanför måste nu kompenseras.
Arbetsgivaren måste bli lyhörd inför stämningarna i kåren och förstå att splittring inte är vägen fram. Hur ska man annars kunna växa och skapa den poliskår som hela samhället nu väntar på?
Text: Niklas Simson, förhandlingschef